|
On 08/28/2013 11:24 PM, Alexander
Rydekull wrote:
Dubbeltack!! Jäklar vad bra! Kanske nån borgerlig politiker i EP lyssnar på det örat Ramberg försöker ropa i. Snowden/Sacharov-projektet kanske inte är helt omöjligt ändå. //Erik Om vikten av SnowdenSommaren har, utöver strålande väder, innehållit dramatiska rapporter om den numera världsberömde Edward Snowdens öden och äventyr. Den 30-årige datateknikern avslöjade USA:s och även Storbritanniens omfattande massavlyssning av egna och andras medborgare. Den bild som nu tonar fram är följande. Redan 2007 startade man i USA det så kallade Prismprogrammet. Detta skapar förutsättningar för elektronisk övervakning av Microsofts, Yahoos, Googles, Facebooks, Paltalks, Skypes, Youtubes och Apples servrar, bara för att nämna några av de största leverantörerna av internettjänster. Detta program möjliggör för National Security Agency, NSA, (USA:s motsvarighet till Försvarets radioanstalt, FRA) att hämta och lagra så kallade metadata, såsom tid, datum och plats för meddelanden, chats, emails och annan kommunikation. I likhet med vad som hävdas när det gäller FRA:s signalspaning uppges programmet endast syfta till att inhämta utländsk kommunikation, som om nu detta skulle göra övervakningen mer godtagbar. Men, i likhet med den svenska signalspaningen träffar Prism även inhemsk kommunikation eftersom mycket av trafiken går via nationella servrar. Prismprogrammet godkändes ursprungligen av den amerikanska kongressen genom Patriot Act 2007 och Foreign Surveillance Act (FISA) Amendments Act 2008. Programmet förlängdes nyligen av kongressen för en ytterligare femårsperiod. Det är, som historien lär oss, ingalunda ovanligt att förment tidsbegränsade lagar förlängs för att efter viss tid permanentas. Detta gäller inte bara företeelser som värnskatten. Ett annat och mer närliggande exempel är 1952 års tvångsmedelslag, den så kallade Enbomslagen, som innan den permanentades 2008 förlängdes ett fyrtiotal gånger! Den politiska praktikaliteten tar över den principiella grunden för lagstiftningen. Ändamålsförskjutning utgör ett praktiskt politiskt instrument. Utöver de amerikanska kongressbesluten har Prism-övervakningen godkänts av den särskilt inrättade specialdomstolen Foreign Intelligence Surveillance Court. Också i Sverige har vi inrättat en liknande ”specialdomstol” benämnd Försvarsunderrättelsedomstolen. Dess uppgift är att ge tillstånd till inriktningen av den svenska signalspaningen. Till skillnad från vad som är fallet i USA finns hos oss bland annat insyn genom så kallade integritetsskyddsombud med uppgift att bevaka enskildas integritetsintresse. Också Storbritannien har de senaste två åren introducerat ett avlyssningsprogram liknande Prism med fokus på kabeltrafiken under vatten. Systemet kallas Tempora. Ingen vet av naturliga skäl hur omfattande dessa program är. Klart är att de inte bara utgör ett oacceptabelt intrång i människors integritet utan också allvarliga ingrepp i de privilegier som advokaternas klienter har rätt till. EU-kommissionens vice ordförande, tillika kommissionär för rättsliga frågor, grundläggande rättigheter och medborgarskap, Viviane Reding reagerade föredömligt skarpt så snart det kom fram information om det engelska spionprogrammet. Hon tillskrev Storbritanniens utrikesminister och uttryckte stor oro med begäran om närmare förklaring rörande Temporaprogrammets innehåll och omfattning. EU fördömde också tydligt USA:s Prismprogram. Den svenska kommissionären för inrikes frågor, Cecilia Malmström, reagerade också med föredömlig tydlighet. Hon hotade i ett brev till USA:s säkerhetsminister att stoppa utlämningen av finansiell information om banköverföringar och flygpassagerardata. Hon föreslog bland annat tillsättandet av en transatlantisk expertgrupp för att utreda problem relaterade till Prismprogrammet. EU-parlamentet sköt dessutom upp omröstningen av det europeiska dataskyddsdirektivet. Omfattande ändringar diskuteras nu inom EU i syfte att åter introducera nödvändiga skyddsmekanismer för den personliga integriteten. Det kan i sammanhanget noteras att sådana skyddsmekanismer var införda i det tidigare förslaget till dataskyddsregler. Man hade där föreslagit att myndigheter i tredje land skulle kunna få tillgång till EU-data bara om detta var täckt av en juridiskt bindande överenskommelse. Men, denna bestämmelse ströks ur den text som publicerades i januari 2012. Föga överraskande föregicks den strykningen av påtryckningar från USA:s regering. Utöver de allvarliga integritets- och rättssäkerhetsaspekter som avlyssningen innebär på ett generellt plan, innebär avlyssningen ett allvarligt hot mot advokaters tystnadsplikt, något som Rådet för de europeiska advokatsamfunden, CCBE, uttryckt sin djupa oro över genom ett uttalande från i somras. CCBE hänvisar till Europadomstolens avgörande i målet AM & S ( C-155/79). I den domen sägs: ”that confidentiality serves the requirements, the importance of which is recognized in all of the member states, that any person must be able, without constraint, to consult a lawyer whose profession entails the giving of independent legal advice to all those in need of it”. Man tillade att ”the principle of the protection against disclosure afforded to written communications between lawyer and client is based principally on a recognition of the very nature of the legal profession, inasmuch as it contributes towards the maintenance of the rule of law and that the rights of the defence must be respected”. Advokater är vid utövande av sin profession hänvisade till att använda sig av modern kommunikationsteknik. På sikt är därför USA:s och Storbritanniens missbruk av teknikutvecklingen bekymmersam. Det är inte bara tilltron till det konfidentiella samtalet som undergrävs. Värre är att tilltron till rättsstaten riskerar att allvarligt skadas. Inte bara som ett resultat av statens maktmissbruk, utan också på grund av det ovärdiga sätt på vilket man behandlar individer som avslöjar staters lagstridiga handlande. I ljuset av de mycket starka reaktionerna från EU är den svenska regeringens hållning i Snowden-frågan anmärkningsvärt avvaktande. På en punkt var man från svensk sida dock aktiv. Man hindrade i samverkan med den brittiska regeringen att frågan om frihandelsförhandlingarna mellan EU och USA stoppades i avvaktan på att det olagliga spionaget på europeiska medborgare upphört och att Prismprogrammet togs upp vid de förhandlingar som inleddes i anslutning till Snowdens avslöjanden. Enligt uppgift i media skulle skälet till att Sverige och Storbritannien inte ville att kommissionen skulle behandla frågan om spioneri och avlyssning vara att dessa frågor inte omfattas av EU-samarbetet. Argumentationen kan få den känslige att häpna. Det krävs ofta viss styrka att sätta sig över politiska och ekonomiska intressen. Den amerikanska ”cloud computing”-industrin riskerar enligt en nyligen presenterad rapport från Information Technology and Innovation Foundation att förlora mellan 21 och 35 miljarder dollar som en direkt följd av att industrins bindningar till NSA nu blivit offentliga. Så tråkigt. Det är av flera skäl anmärkningsvärt att giganter som Microsoft, Yahoo, Google, Facebook, Paltalk, Skype, Youtube och Apple inte överväger att stänga ner sina tjänster. Så gjorde i början av augusti de betydligt mindre amerikanska internetföretagen Lavabit och Silent Circle. Dessa företag önskade inte bli en del av det amerikanska spionprogrammet. De ville inte bli partners med staten i dess olagliga massövervakning. Dessa internetföretag har med bortseende från egenintresset stått upp för demokratiska rättsstatliga principer. Det kan man kalla mod och integritet. Man hade önskat att också den svenska regeringen skulle ha visat prov på sådan integritet. Det är svårt att inte förundras över den totala aningslöshet med vilken inte bara vanliga medborgare, utan även journalister, jurister och politiker förhåller sig till det Kafka-samhälle som internet numera erbjuder stater att använda och missbruka. I dag kräver inte staten att vi skall lämna uppgift om vilka vänner vi har, vilka böcker vi läser, med vem vi talar eller korresponderar, vart vi reser, vilka religiösa eller politiska sympatier vi hyser. Det hade vi nämligen inte accepterat. Men tekniken har på olika sätt gjort det möjligt för staten att ändå få sådan information. Staten gör sig till kompanjon med internetleverantörerna. Kompanjonskapet kan ingås frivilligt eller, om leverantörerna blir uppstudsiga, genom lagstiftning, allt under åberopande av nationens intresse. Staten inför hemliga tvångsmedel som gör det möjligt att avläsa varje steg vi tar. Vi är genom våra mobiltelefoner vandrade GPS-sändare. Kontrollmöjligheterna är goda. Att påpeka dessa för rättssamhället så fundamentala brister är alltid förenat med risker. Men likväl – journalister, advokater, politiker och allmänheten får inte låta sig passiviseras av de hotbilder som målas upp. Inte heller får vi låta oss invaggas i falsk trygghet när det gäller föreställningen om det goda samhället. Ty dess polityr är tunn när det gäller. Det ger därför en stark känsla av obehag när den i många avseenden förträfflige presidenten i världens mäktigaste land både annonserar föregivet nödvändiga lagstiftningsåtgärder i syfte att stärka rättssäkerheten i USA:s övervakningsprogram och samtidigt kraftigt fördömer den person som identifierat de uppenbara bristerna. Denna otäcka känsla förstärks av att inget demokratiskt land erbjudit Edvard Snowden asyl. Och som ryssen fått veta: Hin Onde tage den som försöker. Reaktionen på den information som vi fick del av tack vare Snowdens avslöjanden borde inte vara fördömanden. Förhållningssättet borde på samma sätt som vid andra för rättssamhället viktiga avslöjanden om skattefusk, korruption eller enskilda tjänstemäns felsteg, vara det motsatta. Uppskattning och beröm. Men, uppenbart är att demokratiska rättsstatsprinciper endast åtnjuter skydd av makthavarna så länge de inte hindrar självaste maktutövningen. När staten själv gör sig skyldig till principvidrigt beteende saknas skydd för whistleblowers. Det har behandlingen av Manning och Snowden tydligt visat. Men, invänder någon, vad dessa herrar gjort innefattar ju lagbrott. Förvisso. Men ibland är även sådana försvarliga. Rättssamhällets bevarande kräver stundom civil olydnad. Var den kritiska balanspunkten ligger kan vi alltid diskutera. I Snowdens fall borde rättssamhällets förkämpar förhålla sig positiva till att vi alla har fått ny och viktig kunskap.
|